Johanna & Alexander

Nu är det äntligen över, begravningen var igår, den var helt sagolikt vacker. Har aldrig någonsin förr varit på en begravning men igår, när min farfar begravdes det var det finaste jag någonsin sett!

Allt var så bra, den fredagen då min kusin Kristofer tog studenten. Var där, träffade halva släkten satt o käka o snackade. Jag och min bror blir kvar en bra stund, mor o far hade redan åkt.. När vi kommer hem möter vi min mamma, som berättar att nu har farfar somnat, för gott.. Då vred det sig, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, tog telefonen försökte samla mig, ringde till Johanna och då brast det.. Då forsade det ner, tårarna rann allt kändes hopplöst! Men Johanna snackade bra så jag samlade mig hyffsat snabbt och sedan lade vi på eftersom att vi skulle åka ner till Farmor och berätta (!) Hur lätt är det på en skala? Farmor och Farfar har varit tillsammans i 57 år och varit gifta i 54 så lätt var det inte... Alla kom så klart, efteråt.. Vi åkte sedan upp gemensamt för att säga ett sista Hejdå till Farfar. Vad fin han var, där i sjukhussängen, helt still. Så still har han inte varit sen han var barn sa vi, och det är sant för att rörde på sig så han åkte ur sängen många många gånger.. Men så plötsligt? Det är mycket att skriva. Det var väntat men ändå inte. inte nu, inte för en sån sak. Men du har kämpat ¨på bra Farfar, jag är riktigt riktigt stolt över dig, det ska du veta!