Nu flyttar jag!
Herregud.. det här känns helt overkligt. Det har gått timmar åt till allt packande och nu är allt klart. Mitt rum känns så himla tomt. Kartonger och väskor ligger på golvet och väntar på att plockas upp vid sjutiden imorgon.
Jag kan nästan inte förstå det. För ett år sedan var jag fast besluten att aldrig lämna Göteborg, någonsin. Och en gammal vän till mig hade sagt "även om hon kanske säger annat, så kommer Johanna aldrig att lämna Göteborg". Well. Here we are.
Åh, jag får gråten i halsen.. det går verkligen så himla upp och ner, humöret. Det allra värsta med det här kommer att vara att stå på terminalen imorgon och krama om min familj. Usch.
Men, som pappa sa "funkar det inte, stick. Funkar det, stanna." Jag är inte fast vid någonting nu. Jag har sagt hejdå till Goa Gubbar. Jag har sagt hejdå till mina vänner (de flesta). Alltså, jag kan inte ens förstå att jag gör det här.
Såhär har jag aldrig någonsin känt förut. Man kommer till den punkt i förhållandet när man känner att "shit.. nu är det på riktigt". Klart att det varit på riktigt, men man tar liksom det andra klivet. Eller tredje? Är inte att ha sex det andra klivet? Fast det kanske beror på var man står? Eller?
Nej, nu ska vi inte krångla till det. Jag sitter och funderar över om det här är det svåraste jag gjort i hela mitt liv och det är det nog. Det var absolut inget svårt beslut att ta, det var helt uppenbart. Men det är just att genomföra det, att låta mina föräldrar släppa taget om mig.
När jag började packa förut så insåg jag att min bästa vän gjorde samma sak för några månader sedan, att hon satt i samma sits. Hon har inte träffat sina föräldrar eller vänner sedan i juli, om jag inte minns fel. Hon bor 120 mil från alla. Så.. man kan väl säga att hennes sits var jobbigare.
Patricia, vem fan hade kunnat tro att vi skulle sticka efter studenten? Var det inte vi och vårat Göteborg som skulle vara tillsammans för alltid? Haha.. sommaren 2006 i våra hjärtan. Tur att vi också växte upp tillslut.
Gick ni på det där? Joh och Pad växer aldrig upp!
Vilken skit att jag ska upp så tidigt imorgon, kommer ju inte alls få mycket sömn inatt. Bakis är jag fortfarande också.
Jag har sagt upp mig. Jag har städat ur mitt rum. Jag har avskedsfestat natten lång. Jag har packat mina väskor.
Det är dags att öppna dörren och starta ett nytt kapitel i livet. Jag kan lova er två saker. Den första är att jag definitivt inte lämnar Göteborg för alltid.
Den andra är att Karlstad inte är säkert längre. Hahah!
/ Johanna
Jag kan nästan inte förstå det. För ett år sedan var jag fast besluten att aldrig lämna Göteborg, någonsin. Och en gammal vän till mig hade sagt "även om hon kanske säger annat, så kommer Johanna aldrig att lämna Göteborg". Well. Here we are.
Åh, jag får gråten i halsen.. det går verkligen så himla upp och ner, humöret. Det allra värsta med det här kommer att vara att stå på terminalen imorgon och krama om min familj. Usch.
Men, som pappa sa "funkar det inte, stick. Funkar det, stanna." Jag är inte fast vid någonting nu. Jag har sagt hejdå till Goa Gubbar. Jag har sagt hejdå till mina vänner (de flesta). Alltså, jag kan inte ens förstå att jag gör det här.
Såhär har jag aldrig någonsin känt förut. Man kommer till den punkt i förhållandet när man känner att "shit.. nu är det på riktigt". Klart att det varit på riktigt, men man tar liksom det andra klivet. Eller tredje? Är inte att ha sex det andra klivet? Fast det kanske beror på var man står? Eller?
Nej, nu ska vi inte krångla till det. Jag sitter och funderar över om det här är det svåraste jag gjort i hela mitt liv och det är det nog. Det var absolut inget svårt beslut att ta, det var helt uppenbart. Men det är just att genomföra det, att låta mina föräldrar släppa taget om mig.
När jag började packa förut så insåg jag att min bästa vän gjorde samma sak för några månader sedan, att hon satt i samma sits. Hon har inte träffat sina föräldrar eller vänner sedan i juli, om jag inte minns fel. Hon bor 120 mil från alla. Så.. man kan väl säga att hennes sits var jobbigare.
Patricia, vem fan hade kunnat tro att vi skulle sticka efter studenten? Var det inte vi och vårat Göteborg som skulle vara tillsammans för alltid? Haha.. sommaren 2006 i våra hjärtan. Tur att vi också växte upp tillslut.
Gick ni på det där? Joh och Pad växer aldrig upp!
Vilken skit att jag ska upp så tidigt imorgon, kommer ju inte alls få mycket sömn inatt. Bakis är jag fortfarande också.
Jag har sagt upp mig. Jag har städat ur mitt rum. Jag har avskedsfestat natten lång. Jag har packat mina väskor.
Det är dags att öppna dörren och starta ett nytt kapitel i livet. Jag kan lova er två saker. Den första är att jag definitivt inte lämnar Göteborg för alltid.
Den andra är att Karlstad inte är säkert längre. Hahah!
/ Johanna
Kommentarer
Trackback
